Kriget närmar sig

Sveriges sista slagfält

Sävar augusti 1809

napoleon7
007BAGGER
napoleon1
Sveaborg, Cronstedt

Sveaborg, Cronstedt

Stromberg1
Barclay de Tolly

Barclay de Tolly

Ryska armen över Kvarken mot Obbola

Ryska armen över Kvarken mot Obbola

Savolaxjägare

Savolaxjägare & Duncker i Hörnefors

Napoleonkrigen till 1808

Napoleon Bonaparte tar år 1799 makten i det revolutions – och krigshärjade Frankrike som hade varit i krig sedan 1792. 1802 slöt man en fred med Storbritannien men redan ett år senare utbröt återigen krig mellan de bägge länderna. Napoleon som 1804 utropat sig själv till kejsare, började hota britternas handel i Medelhavet och i Europa och hade även påbörjat planerna på en invasion av de brittiska öarna. Storbritannien behöll dock sin dominans över haven och efter slaget vid Trafalgar 1805, då britterna besegrade och nästan förintade den förenade franska och spanska flottan, blev en invasion omöjlig.

Kort innan slaget vid Trafalgar 1805 bildas det en koalition i Europa, vars mål var att besegra Napoleon. Denna, den sk ”tredje koalitionen”, bestod av Storbritannien, Ryssland, Österrike och Sverige. Koalitionen kom dock snabbt att besegras av den franska armén. Det första nederlaget stod vid Austerlitz, ett slag som brukar kallas ”trekejsarslaget”, där en stor rysk – österrikisk armé besegrades 1805. Napoleon erövrade nu stora Österrikiska områden, däribland Wien, medan Ryssland drar sig tillbaka och Preussen allierade sig med Frankrike varmed koalitionen faller samman.

Ett år senare bildas den ”fjärde koalitionen” av Ryssland, Preussen och Sachsen men redan samma år besegrar Napoleon Preussen och Sachsen vid Jena och Auerstedt. (Han upplöser nu det gamla Tysk-Romerska riket och börjar omorganisera de små tyska staterna i Rehnförbundet.) År 1807 besegrade Frankrike de ryska styrkorna vid Friedland och ett fredsmöte hålls mellan Napoleon och den ryska tsaren, Alexander I vid Tilsit.
Här delar de två kejsarna Europa mellan sig och Alexander accepterar Napoleons omorganisation av väst – och Centraleuropa, och lovar att stödja kontinentalblockaden mot Storbritannien.

Napoleon stod nu som härskare över stora delar av Europa, och de europeiska stormakterna vid denna tid, Österrike, Preussen och Ryssland, hade alla tvingats in i förbund med honom. Kvar bland stormakterna var endast Storbritannien som kunde hota Napoleons makt. I sina försök att kuva Storbritannien övergick Napoleon från en ren militär strategi till en mer handelsinriktad. 1806 införde han kontinentalblockaden, ett system som innebar att all handel med Storbritannien från kontinenten skulle förhindras och syftet var att störa britternas handel så mycket att de tvingades kapitulera. Blockaden fick dock inte den effekt som Napoleon sökte. Storbritanniens export minskade endast marginellt och istället blev det Frankrike som fick lida av bristen på handelsvaror. 1808 bildas den “femte koalitionen” mellan Österrike och Storbritannien och samtidigt startar ett folkligt uppror i Spanien mot Napoleons styre.

Kriget i Finland

Svenskarna var inte helt oförberedda på det Ryska anfallet in i Finland. Genom sin ambassadör i Moskva hade man fått underrättelser om den ryska uppmarschen och regementena i södra Finland hade mobiliserats. En krigstaktik hade gjorts upp där de svenska styrkorna skulle dra sig tillbaka till norra Finland för att invänta våren då vägarna gjordes farbara och en motoffensiv kunde inledas. Samtidigt skulle man hålla fästningarna Svartholm och Sveaborg för att i skydd av dessa kunna göra landsättningar i ryggen på ryssarna och samtidigt binda stora ryska styrkor i södra Finland. Denna plan blev spolierad då fästningarna erövrades av ryssarna och främst var det Sveaborgs kapitulation som blev besvärlig då svenskarna vid detta förräderi även blev av med stora delar av sin skärgårdsflotta.

Trots att fästningarna hade givit upp så genomförde svenskarna sin motoffensiv och trängde tillbaka ryssarna. Det gjordes även sporadiska landsättningar längst den finska kusten men dessa blev snabbt slagna av ryska styrkor, b la Västerbottens regemente landsattes söder om Vasa men fick ge sig för den ryska övermakten efter strider inne i Vasa stad som sedan blev plundrad av de ryska soldaterna. Snart anlände förstärkningar av krigsvana ryska soldater som deltagit i kriget mot Napoleon och de svenska styrkorna fick börja att retirera norrut.

Slaget vid Oravais i september 1808 kom att bli det sista på den finska sidan och då svenskarna blivit slagna här, träffades ett krigsstillestånd, och tågade man upp till Torneå för vinterkvarter.

Läget i Västerbotten 1809

Efter slaget vid Oravais drog sig den svenska armén vidare norrut genom Finland upp mot Uleåborg. Den 19 november 1808 undertecknades ett krigsstillestånd i Olkijoki i vilket det bestämdes att den svenska armén skulle utrymma Finland och dra sig tillbaka till andra sidan Kemi älv. Denna vapenvila skulle enligt avtalet räcka till den 12 januari 1809.

Västerbottens län omfattade vid denna tid hela området från dagens Västerbotten ända till Uleåborg. Landshövding för detta enorma län var baron Pehr Adam Stromberg som efter kriget hamnade i onåd då man ansåg att han gjort för stora eftergifter mot de ryska styrkorna.

Vinterkvarteret i Torneå blev något av ett dödsläger för den svensk/finska armén. Sjukdomar härjade bland soldater och civilbefolkning och upp emot 3000 människor dog denna vinter som var ovanligt kall. Det rådde stor brist på både mat och utrustning. Det fanns förråd upplagda i både Umeå och Skellefteå men man vågade inte sända dessa vidare norrut med rädsla för att dom kunde falla i ryssarnas händer. Just frågor som rörde försörjningen av stridande arméerna var något av en nyckelfråga i detta krig.

De besvärliga försörjningslinjerna med i stort sett en enda väg, den gamla kustlandsvägen, tillgänglig för transport gjorde tillsammans med det glest befolkade området att man inte kunde ha allt för stora stridande enheter. Sverige hade förvisso tillgång till transporter sjöledes men den stränga kylan vintern och våren 1808-09 begränsade denna möjlighet. För ryssarna var inte sjötransporterna något alternativ då den svenska flottan tillsammans med den engelska hade herraväldet över Östersjön upp till Bottensviken.


Den 23 mars påbörjade de ryska styrkorna som uppgick till ca 4000 man och under ledning av Schuvalov sin framryckning över Kemi älv. Befälhavaren för det svenska försvaret var Generalmajor Hans Gripenberg med ca 2000 man i friska trupper. Gripenberg som samtidigt fått information om att ryska styrkor den 22 mars intagit Umeå genom Barclay de Tollys tåg över kvarkens is (han återvände till Finland med sina styrkor samma väg ett par dagar senare) och att den svenska kungen Gustav IV var avsatt i en revolution i Stockholm den 13 mars, finner läget hopplöst och kapitulerar i Kalix den 25/3.

Kapitulationen innebär att de svenska och finska trupperna tvingas lämna sina vapen och sina fanor till de ryska styrkorna. De finska soldaterna får bege sig hem till Finland och de svenska beger sig söderut.

Schuvalov fortsätter med den ryska armén söderut och den 8 maj står han i Piteå och den 15 maj i Skellefteå där man tvingar en mindre svensk styrka om ca 800 man att kapitulera. Efter att ha intagit Skellefteå marscherar man vidare mot Umeå där stora förråd var upplagda men som svenskarna under ledning av von Döbeln hinner rädda genom att man hugger upp en isränna i den frusna Umeälven så att de fullastade fartygen kan ta sig ut.

Den 31/5 intog ryska styrkor Umeå och fronten kommer att förläggas till Öreälven 40 km söder denna stad, där den norra svenska armén under ledning av Sandels som övertagit befälet från Wrede. Vid denna frontlinje uppstår en del mindre stridigheter varav affären i Hörnefors där bl a Zacharias Duncker stupar.

I slutet av juli början av augusti 1809 var försörjningsläget svårt för de ryska styrkorna i Västerbotten och man planlagde en framryckning mot Härnösand. Den svenska armén stod då kvar vid Öreälven under ledning av General Fabian Wrede. Det är i detta läge som man i Stockholm beslutat om expeditionskåren

Ryska trupper går in i norrland

Ryska trupper går in i norrland

General Wrede

General Wrede

General von Döbeln

General von Döbeln

Sverige ansätts från flera håll. Generalkarta Krigsarkivet

Sverige ansätts från flera håll. Generalkarta Krigsarkivet

Överbefälhavare: Överamiral Puke
Befälhavare för landtrupperna: General Wachtmeister

1:a Brigaden.
Chef: Översten friherre C. J. Fleetwood.
Trupper:
Södermanlands regemente 2 bataljoner 710 man
Jönköpings regemente 2 bataljoner 1,050 man
Västmanlands regemente 2 bataljoner 437 man
Summa 2,197 man

2:a Brigaden.
Chef: Översten friherre Gr. R. Boije.
Trupper:
Svea livgarde 1 bataljon 334 man
Kronobergs regemente 2 bataljoner 728 man
Drottningens livregemente 1 bataljon 478 man
Engelbrechtenska regementet 1 bataljon 445 man
Summa 1,985 man 

3:e Brigaden.
Chef: Översten greve G. C. F. Löwenhielm.
Trupper:
Livgrenadjärregementet 3 bataljoner 1,458 man
Upplands regemente 2 bataljoner 840 man
Oberidna skarpskyttar ur Livgardet till häst 50
Summa 2,348 man

Kavalleridetachementet
48 man och 59 hästar ur Livgardet till häst.

Artilleri
5 stycken 6 punds kanonbatterier
2 stycken 8 punds haubitsbatterier
Sammanlagt:
12 stycken 6 punds kanoner och 2 stycken 8 punds haubitsar,
230 man och 230 hästar

Oräknat med besättningarna på krigsfartygen uppgick expeditionskårens styrka till 6 808 man.
För smärre landstigningsförsök kunde man även inräkna skärgårdsfartygens lantmilis på 989 man.

uniform

Expeditionskåren i Västerbotten

Under sommaren 1809 blev krigsläget allt svårare för Sverige. I Danmark stod en fransk armé under ledning av Jean Baptist Bernadotte och hotade att anfalla in i Skåne men hölls tillbaka av den Engelska flottan. I Norge stod en dansk/Norsk armé och hotade att anfalla därifrån och i norr hade ryssarna ockuperat hela Västerbotten ner till Öreälven ca 4 mil söder Umeå. Även på Åland stod ryska styrkor och hotade Stockholm. Samtidigt så pågick fredsförhandlingar mellan Sverige och Ryssland för att få slut på kriget. I dessa fredsförhandlingar så krävde Ryssland att den nya gränsen mellan rikena skulle dras vid Kalix älv vilket skulle innebära att förutom Finland även stora områden av det nuvarande Norrbotten skulle hamna i rysk ägo. Svenskarna ville däremot att gränsen skulle dras vid Kemi älv i norra Finland.

För att förbättra förhandlings- och krigsläget samt att gjordes det en plan med en expeditionskår som skulle landsättas norr om de ryska styrkorna i Västerbotten. Dessa skulle sedan anfallas från två håll, norrifrån av expeditionskåren samt söderifrån av den svenska armén under Wrede som stod vid Öreälven. Därmed skulle man tvinga den ryska armén att kapitulera vilket då avsevärt skulle förbättra de pågående fredsförhandlingarna.

Den som först kom med planer om en expeditionskår till Västerbotten var Wachtmeister den 27/5 1809. Wachtmeister var då befälhavare för kustarmén som var förlagd i trakterna av Uppsala och Sigtuna. Expeditionskårens uppgift skulle vara att landsättas bakom de ryska linjerna och i största hast inta Umeå. Stämningen efter revolutionen i Stockholm var ganska laddad och det var många inom militären som hade intressen att bevaka i huvudstaden. Till kung efter den avsatte Gustav IV hade hans farbror Karl XIII blivit samtidigt som man sökte efter en ny kronprins. Efter diverse maktspel så blev det just Wachtmeister som fick befälet över expeditionskåren som kom att utgöras av trupper från kustarmén. Valet kan tyckas konstigt när man hade flera andra mera krigsvana generaler att välja på som Adlercreutz och von Döbeln.

Några ville att kåren skulle landsättas i Skellefteå för att därifrån gå söderut medan Puke själv först ville landsätta i Umeå älvens mynning för att få kortast möjliga väg staden. Till slut föll lotten på Ratan som hade en bra djuphamn vilken lämpade sig för landsättningen.

Expeditionskåren gav sig iväg och hade bra vind vilket gjorde att resan gick fortare än beräknat. Man hade även lyckas hålla operationen hemlig för ryssarna vilket gjorde att de ryska trupperna i Ratan blev överrumplade när flottan dök upp på morgonen den 18 augusti 1809. Ryssarna drog sig tillbaka direkt vilket gjorde att landsättningen gick helt enligt planerna och senare på dagen var hela armén i land.

Man samlade trupperna vid Gräddö norr Stockholm där man gick ombord på fartygen. Wachtmeister var befälhavare över trupperna till lands medan Överamiral Puke var hela expeditionskårens överbefälhavare.

Första etappen var att segla upp till Härnösand för att där hålla ett krigsråd med Wrede från den norra armén och även von Döbeln medverkade.

Expkaren2
Ratan, Västerbotten

Ratan, Västerbotten

banner 1809_2020_1